Carl-Gustaf hade inte mer än kommit hem efter pensioneringen 1988 förrän han fick erbjudandet att bli kungens övercermonimästare, en befattning han var som klippt och skuren för eftersom han vuxit upp i en familj med stark anknytning till kungahuset. Hans far var förste hovstallmästare och hans faster överhovmästarinna. Han blev också en stor tillgång för hovet vad gällde alla slag av protkolllära frågor. Under dessa år hade han därmed en framskjuten roll vid alla högtidliga ceremonier, från audienser för nya utländska ambassadörer till statsbesök. Inte minst viktigt var att företräda kungen och hovet vid utländska ambassadernas nationaldagsmottagningar. Liksom under alla år utomlands stod Ursula även här osviktligt vid hans sida. Det var ett teamwork på högsta nivå.
Calle som han allmänt kallades var en verklig gentleman, anspråkslös, försynt och omtyckt av alla. Ett intresse som följde honom hela livet var galoppsporten. Han besatt stor kunskap om den internationella fullblodsaveln och var en trogen åskådare på Täby galopp på söndagarna. För oss som haft förmånen att känna honom sedan lång tid tillbaka och samarbeta med honom lämnar han ett stort tomrum men också många ljusa minnen.
För ett år sedan firade han sin 90-årsdag tillsammans med med släkt och den stora vänkretsen. Det var en glädje för oss alla att se honom så lycklig och vital. Vi sörjer och saknar Calle och känner varmt med Ursula och hennes familj.
Källa: SvD, 20 december 2013, Hans Ewerlöf, Axel Lewenhaupt, Jan Carl von Rosen
